Öka kvistbetet för klövvilt

Öka kvistbetet för klövvilt
För att föda en vuxen älg går det åt sex ton växtdelar per år. Lägg där till övriga viltarter som betar växtdelar så står det klart att ett ökat kvistbete kan vara en lämplig viltvårdsåtgärd.

 

Med en älgtäthet på 10 älgar per 1 000 hektar krävs det 45–50 ton foder. Omräknat i ”älgmark”, dvs produktiv betesmark, betyder det att varje hektar bör producera 70–80 kilo åtkomligt foder enbart åt älgen. Men förutom älg är det många fler arter som betar av vedartade träd och buskar. Hjortar, rådjur, ren, hare, bäver och skogsfågel är också beroende av växtdelar från både löv- och barrväxter.

Behovet av födoväxter är alltså omfattande.

I det äldre jordbrukslandskapet, där öppna diken, åkerholmar, hagmarker och lövängar gav karaktär och variation i landskapsbilden spreds viltets betning över stora ytor. Dagens ensidigare jordbrukslandskap med större brukningsenheter förser inte klövviltet med samma foderutbud.

Storskalighet och ensidighet har även drabbat skogsbruket, som över stora arealer mist sin förmåga att hysa och föda klövvilt. Barrskogen dominerar där tidigare lövträd, buskar, bärris och örter gjorde betesutbud och skyddsbiotoper varierade samt tilltalande för viltet.

Älgen är den av klövviltsarterna som drabbas hårdast av minskande foderutbud, med sjunkande kalvvikter och sjukdomar som följd. Älgen är allätare då det gäller växter. Örter, gräs, bärris, ljung samt olika busk- och trädarter ingår i menyn. Rönn, viden, asp och ek är några av favoriterna. Dessa växter förekommer i allt mindre omfattning till förmån för gran och tall, träd som ger klirr i kassan om man ska vara lite elak. Skador av vilt på den växande skogen är därför en ständig källa till förtret för markägare som ibland ropar på högre avskjutning av klövviltet, speciellt älg.

Vad kan då markägare och jägare göra för att öka foderutbudet för klövviltet och på så sätt också minska skadorna på den växande skogen? Punkterna nedan syftar till att redovisa enkla och praktiska åtgärder som kan genomföras på jaktmarken. Det är ett gemensamt ansvar för jägare och markägare att söka bästa möjliga lösningar. ”Viltvård i samverkan” är en gammal bra slogan i arbetet.

Toppning och föryngringshuggning av befintliga betesväxter utmed skogsvägar, kantzoner, vid gamla myrodlingar och i ledningsgator kan skapa stora mängder nytt och fräscht  foder.

Videbuskar, sälg, jolster, björk, ek och rönn svarar bra på beskärning.

Sticklingar av videväxter kan planteras överallt där jordmånen är lämplig, både i skog och på öppen mark. Jolster, gråvide, älgvide och energiplantan ”Gudrun” är bra sorter. Plantering kan ske hela växtsäsongen. Sticklingsris som grönskat kan lövas av innan plantering.

Avverkning av träd och buskar som viltet betar av bör ske under senhöst och vinter. Växter som avverkas under växtsäsongen torkar snabbt.

Lövkärvar som skärs och torkas under sommaren utgör bra foder för klövvilt under vintern.

Viltåkrar för klövvilt kan bestå av havre, råg, fodermärgkål, foderraps, blastrova, getärt och klöver. Så flera mindre viltåkrar med varierande utbud.

Vinterutfodring av klövvilt kan ske med ensilage, lövkärvar, rotfrukter och viltpellets.

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail