När jakthunden inte håller måttet

Foto: Mostphotos

 

Mitt svåraste beslut som jägare – är det den gången när jag på mindre än en sekund ska avgöra om jag ska skjuta eller hålla inne skottet? Ett val som hänger på mitt omdöme, min rutin och skicklighet. Självklart svårt, men inte det svåraste.

Värre är den där dagen då jag inser – eller snarare erkänner inför mig själv – att min hund inte räcker till, att den inte motsvarar förväntningarna, att den inte gör ett acceptabelt jobb under jakten. Den är helt enkelt undermålig. Vad gör jag?

Valpen har valts med omsorg. Fadern: jaktchampion, vacker, stolt. Modern: lite vek, men bra jaktlust, oerhört trevlig. Med andra ord: förutsättningarna borde vara goda.

Varje jägare som skaffar en hund har stora förhoppningar och ser alltid fina jaktdagar framför sig. Klingande drev, strama stånd, ettriga påstick, dunkande ståndskall … Men ibland går allt snett, ingenting blir som man tänkt sig och hoppats på. Och det är då som det svåra beslutet måste fattas.

Jakthundar har man för jaktens skull, fick jag lära mig i min ungdom. Det sas också att ett jägarliv är för kort för att belastas med dåliga hundar. Men få, om ens någon, ville prata om det som måste till för att en dålig hund inte skulle belasta jägarlivet. Alla visste, utan att klarspråk talades. Jag hörde till och med gamla erfarna uppfödare prata lite luddigt om att hundar skulle ”bytas ut”, allt för att slippa ta det mest förbjudna ordet i sin mun.

På den tiden var jag själv mindre sentimental – eller kanske rent av mer okänslig – och en del hundar som inte höll måttet ”byttes ut”. Detta utan några större samvetskval.

I dag är läget annorlunda. Det är minst sagt svårt att skiljas från en kompis som sover i en korg under mitt skrivbord och jag försöker intala mig att ”en dag så tänder det till”. Och visst, ibland finns det en antydan till lite jakt, som gör att hoppet infinner sig för en stund. Men åren går och den där riktiga tändningen vägrar att komma.

Kan då inte en snäll och någorlunda väluppfostrad jakthund få vara enbart sällskapshund? Kan den inte få ligga kvar i sin korg under skrivbordet utan att ha några större krav på sig? Tyvärr, jag är tveksam. Är det verkligen ett värdigt liv för en arbetande hund? Om man vill ha en sällskapshund så finns det många fler och mer lämpade raser. En jakthund ska jaga.

Säkert protesterar nu någon och menar att det inte är hela världen om en ”medelmåttig” hund får vara med ute på jakt. Den gör kanske ingen nytta, men knappast heller någon skada, är ett vanligt argument.

Det är lätt, naturligt och mänskligt att tänka så. Funderingar som jag själv har ibland. Och många andra tänker uppenbarligen likadant, för annars skulle det inte vara så många odugliga jakthundar i våra marker. Dock – jakten ska vara njutbar, spännande, rik på upplevelser. Det blir den inte när hundarna inte håller måttet.

Den uppmärksamme läsaren märker att det är ett ord – det mest förbjudna ordet – som jag hela tiden har undvikit i den här krönikan: avlivning.

Ett brutalt ord, men nu är det sagt och sanningens ögonblick närmar sig. Snart måste jag fatta jägarens absolut svåraste beslut. Och det beslutet är helt mitt eget, ingen annan kan fatta det åt mig.

Helt ärligt – jag vet inte om jag klarar det.

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentarer