Jakten som är ett kulturarv

Satt härom morgonen och drack kaffe med ett par snickare som var inkallade för att byta ett fönster hos en man med tummen mitt i handen, vi möttes alltså hemma hos mig … Båda är inbitna stövarjägare – jodå, de jagar älg också, men harjakten står högst – och jag riktigt hörde hur de väntade på höstens första släpp. Vi pratade förstås om tillgången på hare, om stövare i stort, om framgångar på utställningar och jaktprov, om bra och några få mindre bra drev, om den ständiga oron för vargarna i trakten.

Men också om den där alldeles speciella känslan av att komma ut i skogen så där okristligt tidigt och tända elden för den första av dagens cirka 30 koppar kaffe, om vikten av lite socialt småprat och om den intensiva väntan på väckskall och att det där sköna upptaget ska komma.

Ja, det var i princip samma resonemang som det alltid brukar vara när ett par genuina stövarjägare kommer samman.

Samtidigt läser jag en av den gamle storjägaren Gustaf Schröders böcker. Den kom ut första gången i slutet av 1800-talet och här beskrivs ingående och entusiastiskt harjakten med ”släpphundarna” Påve Pan och Krans. Samma typ av jakt då som nu: upptagen, bukterna, ”Jösses små knep”, tappterna. Skillnaden är kanske att då var harjakten en viktig del av matanskaffningen. ”De harar jag fått under hösten hade Karin saltat in i f.d silltunnor. Dessa saltade harar berömdes mycket och åtos med nöje av mina karlar, men jag fann dem mycket osmakliga. Bättre voro de som rökta, men färska voro de bäst”, skriver Schröder.

Detta det ursprungliga lever i stor utsträckning kvar i stövarjakten, en ”riktig” jaktform och ett kulturarv som förs vidare från generation till generation. Det är också ofta något speciellt med stövarjägare. Lugna och sansade män och kvinnor med förmågan att njuta av sin jakt och sina hundars arbete. Ingen stress, ingen hets. I stället enkelt, jordnära och äkta.

Mina snickrande vänner berättar hur en ”storviltjägare” med erfarenheter från Afrika för ett par år sedan förirrade sig upp på skogen i deras trakter för att delta i jakten där. Han var föga imponerad. Här fanns inga garanterade skottillfällen, ingen service i form av guider, chaufförer och bössbärare. Nej, i stället berättade han stolt om hur han fått skjuta en leopard – efter att först ha betalat en massa tusen kronor.

–  Inte mycket till jakt, suckade mina vänner tveksamt med dyster uppsyn.

Ja, så olika kan vi alltså se på jakt. Och om jag får välja? Naturligtvis blir det harjakt!

Dock – vi ska inte glömma bort att det inte var så där väldigt många år sedan som stövarjakten också höll på att förstöras på många ställen. Raskt förvandlades den till mer sport och tävling än jakt. Samma hare jagades gång efter annan, allt medan jägarna satt med klockan i handen. Enbart drevtid räknades och att skjuta var i stort sett förbjudet. Vi får hoppas att detta ofog nu har försvunnit.

TILL SIST 1:  Ser att länsstyrelserna har fastställt höstens fällavgifter för älg. Och en stilla undran infinner sig: Varför ska det exempelvis kosta hela 1 000 kronor att fälla en vuxen älg i Kalmar län medan det i Jämtland kostar rimliga 250 kronor?

Mer byråkrati inom älgförvaltningen i vissa län? Tafflig och ineffektiv administration? Jag vet inte. Vet någon? Kom då gärna med en förklaring.

TILL SIST 2: Bredvid mig på skrivbordet ligger ett inbetalningskort, det är Svenska Jägareförbundet som vill att jag förnyar mitt medlemskap. I ärlighetens namn har jag varit lite tveksam. Jag har – precis som så många andra – tyckt att förbundet nationellt varit håglöst, formellt och tungfotat. Ofta utan geist.

Men så plötsligt händer något, förbundet beslutar att bojkotta den kommitté som för ”hundrade” gången ska utreda vargfrågan. Den nya utredningen är beställd av miljöministern Åsa Romson och landsbygdsministern Sven-Erik Bucht – en minister som krampaktigt försöker stoppa vargjakten och en annan som likt en nickedocka tvingas haka på. Fullständigt vansinnigt.

Därför känns det riktigt bra att Jägareförbundet äntligen vågat räta på ryggen och sätta ner foten. Nu får det fan i mej vara nog, är budskapet från förbundet. Fast förstås i något mildare ordalag …

Så jag får väl plocka fram 600 spänn och ge Jägareförbundet en chans till.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentarer