Minska krånglet i älgförvaltningen

Det skulle bli enklare och billigare, men det blev precis tvärtom! Den nya älgjakten har blivit en tung, byråkratisk koloss med många, både luddiga och oklara, beslutsnivåer. I viltförvaltningsdelegationer och älgförvaltningsgrupper är det tyvärr heller inte helt ovanligt med självutnämnda ”älgexperter”, tillsatta av våra båda jägarorganisationer, som driver sina egna agendor. Det toppstyrda systemet torde varken gynna älgstammen eller oss jägare. Dess-utom har det blivit både dyrt och krångligt. Sedan det nya älgjaktssystemet infördes har fällavgifterna höjts med i genomsnitt 40 procent.

Nej, det krävs ett omtag. En framgångsrik älgförvaltning måste bygga på ett enklare system och på ett lokalt engagemang och lokala kunskaper i stället för toppstyrd byråkrati. Förvaltningen borde i större utsträckning styras nerifrån och upp, inte tvärtom som i dag.

Det har framförts mycket kritik mot att markägarna har utslagsröst i de så kallade älgförvaltningsgrupperna består av tre jägarrepresentanter och lika många markägarrepresentanter. Frågan är emellertid om inte sammansättningen av länsstyrelsernas viltförvaltningsdelegationer är ett större problem. Delegationerna, som fattar beslut om exempelvis älgtilldelningar, skötselplaner och jakttider, består av 13 ledamöter. Men jägarna har bara en representant. Av de övriga är fem politiskt tillsatta, medan resten representerar, jordbruket, skogsnäringen, polisen, näringslivet och turismen, fritidslivet samt naturvården.

I sämsta fall kan alltså jägarnas representant vara ensam i delegationen om att ha kunskaper om jakt och viltvård. Personligt tyckande kan då leda till både märkliga och helt ogrundade beslut om hur älgstammen i ett län ska förvaltas. Ingen i delegationen anser sig ha tillräckligt på fötterna för att gå emot Jägareförbundets eller Riksjägarnas ”expert”. Ett exempel är den representant för Jägareförbundet som enligt protokollet från en sydsvensk viltförvaltningsdelegation helt oemotsagd slog fast, att ”om förekomsten av kalv är så låg att inte målsättningen om 65 procent kalv i avskjutningen kan upprätthållas bör det heller inte gå att fälla vuxna älgar eftersom vuxna djur krävs för kalvproduktion.”

Vems målsättning är det egentligen som jägarrepresentanten förde fram? Knappast länets jägares, utan sannolikt sin egen. Att kräva 65 procent kalv är en utopi och skulle innebära att vi i princip fick lägga ned all jakt på vuxna älgar. Jaktsäsongen 2013–2014 var det nämligen bara 3 av landets hundratals älgförvaltningsområden som nådde upp till 65 procent kalv.

Nej, det är inte mer byråkrati och krångel som för älgförvaltningen framåt. Det räcker med en besluts-nivå. Viltförvaltningsdelegationerna känns överflödiga. Om representationen och kompetensen hos landets älgförvaltningsgrupper breddades kunde deras uppgift istället bli att skapa  regler för älgjakten och i samråd med de ingående älgskötselområdena besluta om älskötselplaner och arealtal för tilldelningen av vuxna älgar. Inte bara som i dag, komma med förslag och skriva planer som länsstyrelsernas siffernissar sedan ska ägna tid åt att granska.

Dessutom måste älgförvaltningsområdenas gränser bättre anpassas till naturliga barriärer som exempelvis större vägar, sjöar, vattendrag och sammanhängande åkerlandskap. I dag följer förvaltningsområdena i allt för hög grad kommun- och länsgränser som inte har ett dugg med älgförvaltningen att göra. Det påminner snarare om när forna tiders kolonialmakter satt i de Europeiska huvudstäderna och ritade landsgränser i Afrika!

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail