LEDARE: Vem vinner striden om vargjakten?

 

Vem ska ha makten över jakten, och hur blir det med vinterns utlovade licensjakt på 90 vargar? Kommer EU-kommissionen ännu en gång att blanda sig i den svenska rovdjursförvaltningen, och vad betyder det att miljöministern och vice statsministern Åsa Romson redan offentligt beklagat Naturvårdsverkets vargjaktsbeslut?Hennes uttalande är anmärkningsvärt och visar att vargfrågan redan lett till öppen konflikt i regeringskansliet. Ett politiskt ingripande för att ändra beslutet vore dock detsamma som ministerstyre, och det tror vi trots allt att Romson är för klok för. Däremot tvivlar vi på att Åsa Romson lojalt ställer sig bakom riksdagsbeslutet om att det räcker med 170–270 vargar i den händelse EU-kommissionen åter hytter med sina pekpinnar. Då lär hon lägga sig platt på marken och i det fördolda applådera EU-byråkraterna.

Vågar vi då inte hoppas på att landsbygdsminister Sven-Erik Bucht, som själv är jägare och som själv uttalat sig mycket kritiskt om den nuvarande vargsituationen, sätter ner foten och tar strid för den kommande licensjakten? Visst, vi tror på Buchts goda vilja, men vi är inte övertygade om att han vinner striden i det rödgröna -regeringskansliet.

Precis som i den gamla regeringen delar Landsbygds- och Miljödepartementet på ansvaret för jaktfrågorna. Den uppdelningen ska fortsätta, trots att Landsbygdsdepartementet läggs ned från årsskiftet och Bucht själv flyttar över till Näringsdepartementet. Att en vingklippt Sven-Erik Bucht utan eget departement då ska ha så mycket att sätta emot rovdjursfundamentalisterna på Miljö-departementet tvivlar vi på.

Egentligen är det märkligt att två departement ska dela på ansvaret för jakten och rovdjurs-politiken. För är det något djur, älgen undantagen, som verkligen påverkar landsbygden, så är det just vargen. Med en fortsatt ohejdad tillväxt av vargstammen förbuskas betes- och hagmarker, den biologiska mångfalden går förlorad och människor tvingas upphöra med lantbruk och betesdjur. Därför är det orimligt att Miljöpartiet med knappt sju procent av väljarna bakom sig ska diktera villkoren för landsbygdens människor och näringar. Vargarna är långt ifrån bara en fråga för storstadens enögda miljöpartister vars enda rovdjursmöten tycks ha skett på Skansen.

Hur som helst, vi håller tummarna för att det verkligen blir en licensjakt på 90 vargar i vinter. Den behövs. I annat fall går inte bara den svenska landsbygden och jakten en mycket bister framtid till mötes. Regeringen visar då också att allt prat om en levande landsbygd bara var just tomt prat.

 

Vågar du skyddsjaga rovdjur?

Ett högst mänskligt felbeslut kan resulterar i ett åtal för jaktbrott. Vem vågar skyddsjaga rovdjur under sådana förutsättningar? Frågan ställs på sin spets i Varbergs tingsrätt. Här åtalas den jägare och hundförare som helt ideellt och på samhällets uppdrag deltog i skyddsjakten på den fårdräpande lodjurshanen Arvid, men som råkade skjuta fel lodjur.

Arvid bar sändarhalsband och kunde pejlas till ett skogsområde i trakten av Ullared. Passkyttar ställdes ut och hundföraren fick se skymten av ett lodjur som träade i en hög gran. Det fanns inte ens i hans sinnevärld att det kunde röra sig om något annat lodjur än just Arvid. När han därför högt upp i trädet mellan grenvarven dessutom tyckte sig se sändarhalsbandet runt djurets hals sköt han. Men det visade sig att han skjutit fel lodjur och Naturvårdsverket polisanmälde den djupt olyckliga jägaren.

Det skulle vara horribelt om mannen blir dömd för jaktbrott. För i så fall finns det all anledning för oss jägare att ifrågasätta om vi helt ideellt, och med uppenbar risk att bli stämplade som grova brottslingar, över huvud taget ska ställa upp som samhällets tjänare när stora rovdjur med ”oönskat beteende” ska skyddsjagas. Det är bättre att lämna över den här grannlaga uppgiften till Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas rovdjursexperter. Sådana finns det ju gott om.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail