Från 1990-talet och framåt har antalet häckande mellanskarvar i landet ökat exponentiellt från låga nivåer upp till omkring 40 000 par 2012.

Skarven – en glupsk opportunist i skärgården

Den kommer lågt. Knappt synlig bara någon meter över ytan. Siktet inställt på bulvanbilden av svarta fågelsiluetter. När den närmar sig holmen tar den höjd. Skottet ekar och den svarta fågeln faller och blir liggandes i vattenbrynet. Det handlar om skyddsjakt. Än så länge enda sättet att beskatta det svenska skarvbeståndet lokalt.

Jag minns somrarna i Bohuslän som ung. Vi badade från rosa granitklippor runt Smögen, Lysekil och Fiskebäckskil. Tärnor, fiskmåsar och trutar skränade i luften och i vattnet låg ejdrar, sillgrisslor och andra kustfåglar och guppade.

Hur mycket jag än anstränger mig kan jag inte frammana någon minnesbild av skarvar under barndomens 1980-tal. Första tydliga minnet är från mitten av 1990-talet men därefter gick det fort och i dag är skarven, men för den delen även gäss, en vanligare syn än ejdrar och strandskator när jag besöker samma granitklippor.

Hur kunde det bli så här?

Bli premium-medlem för att läsa vidare

✅Få tillgång till hela digitala arkivet
✅Läs e-tidningen när du vill
✅Läs alla premiumartiklar

PANGPRIS
3 Månader

0 kr

Därefter 39 kr/mån
Avsluta när du vill

Prova nu