Jakten en gåta

Jag var så fel. Reagerade totalt irrationellt sett ur dagens ekoperspektiv. Att bjuda en vegovän på vilt idag är helt ok. Älg är nästan lika med grönt. För mig blev det precis tvärtom.

När jag som ung vuxen flyttade till landet hade jag inte varit närmare viltkött än det som låg i disken hos B. Anderssons Eftr. Fågel & Vilt i Östermalms saluhall. Det var mina gator och där hade jag mina referensramar.

Samma sak gällde P. Vilt var krogkäk.

Flytten öppnade nya vägar och så satt vi där långt ute på landet i höstmörkret. Sida vid sida med varsitt glas vin vid köksbordet och pluggade. Jag litteratur och P inför sin jägarexamen. Mysigt och helt rätt . Du och jag P. Tills jag fattade. Han menade allvar. Han tänkte verkligen avsiktligt döda ett djur. Höja ett gevär och trycka av.

I ett år var jag vegetarian i protest. Ett år av ständiga diskussioner och försök att förklara och förstå. Och P stod fast han hade hittat sidor av sig själv och livet som inte gick att bortse från.

Långsamt började jag ana. Där fanns inget våldsamt utan istället en stor ödmjukhet. P tackade skogen. Han gick ofta ut med bruten bössa. Han la erfarenhet till erfarenhet. Lärde och njöt av att få vara en del av sammanhanget. Och han kom hem med fantastiskt kött som jag tjurigt vägrade befatta mig med.

Länge sedan. För P är jakten sedan många år både fritid och arbetsliv. Och jag, matskribent med vilt som specialitet. Idag är alla fördelarna uppenbara. Jakten är en del av livet. Viltköttet en gåva, och ett privilegium. Något att vårda och ta tillvara med stor respekt.

Men fortfarande kan jag inte helt säga att jag till fullo förstår. Jaktintresset är och kommer alltid vara en delvis obesvarad gåta.