”Ibland är man gode nervös när man ska skjuta”

Fastän det avgjort är en sport att räkna med hos våra finländska grannar i öst, är älgskidskytte fortfarande en ganska okänd tävlingsform här hemma i Sverige. Av de utövare som lyckats göra sig ett namn i tävlingssammanhang återfinns de flesta i de nordligaste delarna av landet.

Ett omväxlande liv

Det gäller även för Matti Tuuri. Som uppvuxen i glesbygden kring norrbottniska Älvsbyn är han en man med många färdigheter. Det har gett honom ett omväxlande liv.

Från skolning till gymnasieingenjör och gediget utbildad stillbildsfotograf med siktet inställt på att börja frilansa, har han pluggat vidare, till högstadielärare i slöjd, historia och SO.

Under en tid lämnade han Älvsbybygden, för att bland annat plugga statsvetenskap på universitet. Men kärleken till Norrbottens inland och dess natur ledde honom snart tillbaka hem igen.

Jakt som vardagssyssla

Om livet i övrigt varit föränderligt, har Mattis stora intresse för jaktskytte alltid varit lika konstant. Allt sedan hans far lärde honom hantera en bössa vid tolv års ålder.

Under de 53 år som gått sedan dess har Matti haft jakt som en vardagssyssla, oavsett var han för tillfället befunnit sig. Fågeljakt med både apportörer och trädskällare är en klar favorit, medan älgskidskyttet genom åren kommit att utvecklas till ett specialintresse.

Ett krävande skytte

Det för oss svenskar ganska udda tävlingsskyttet ställer höga krav på sina utövare. Den som vill bli en skicklig älgskidskytt, måste inte bara ha ett ögonmått utöver det vanliga. Eftersom alla skott avlossas i stående position krävs också en hand stadigare än de flestas. Utöver det behöver man vara en snabb skidåkare med uthållighet motsvarande en marathonlöpares.

Att vara en skaplig skytt med idrottarkondis räcker alltså inte, om man vill meritera sig på tävlingsbanan.

– Nej, man måste verkligen gilla att åka skidor. Och så måste man träna, träna och träna – systematiskt. Själv skjuter jag väldigt mycket. När jag övar med kulvapen går det åt en hel del .22 lång. Jag torrtränar också, med luftgevär. Det är lite tråkigt, men det är nyttigt för skjutställningen och det är enkelt att göra till en daglig rutin när man kommer hem från jobbet. Det är ju bara att ställa sig utanför huset och öva. Man behöver inte åka iväg någonstans för att kunna göra det, förklarar Matti.

Håller koll på pulsen

Skjutställningen är ett kapitel för sig när det kommer till älgskidskytte. Medan andra typer av skidskytte tillåter att skytten tar stöd i skjutögonblicket, kräver älgskidskyttet att skottet avlossas utan stöd, alltid med skytten i stående position.

– Ibland är man gode nervös när man ska skjuta, men ska man klara det måste man kunna hantera sin nervositet. Pulsen får inte vara för hög och man måste kunna förhålla sig lugn. För att prestera bra på tävling kör man väldigt hårt på skidorna, och en bit innan man ska skjuta saktar man ner, för att pulsen ska gå ner inför skjutmomentet. När man skjutit kör man stenhårt igen, skrattar Matti.

"Pipan rör sig hela tiden"

Själv är han ganska övertygad om att det är en naturlig fallenhet för skytte som gett honom mycket av framgången på älgskidskyttebanorna.

– Stående skytte, utan stöd, kräver verkligen jättemycket. Pipan rör sig ju hela tiden. Tajmingen måste vara perfekt. Så det krävs oerhört mycket träning för att man ska bli bra på just älgskidskytte, säger Matti.

Personligen tycker Matti Tuuri att skytte som innebär att man tar stöd mot något innan man skjuter är mer ansvarsfullt ur en rent jaktetisk synvinkel, och det är också så han resonerar när han ger sig ut på jakt.

"Jag är lite gammalmodig"

Precis som man kan anta jagar han gärna älg, när tillfälle ges. Men Tuuri är också en erfaren fågeljägare.

– Jag har tre hundar. En pointer för fågeljakt med hagel, en blandras som är trädskällare och en vit älghund. Så bortsett från älg, jagar jag en del sjöfågel. En och annan orre kan det också bli att jag tar med mig hem och lägger i frysen, säger Matti.

– Jag är lite gammalmodig. Särskilt vid toppjakt vill jag fixa avståndsbedömningen utan några hjälpmedel. Jag lagar och äter också gärna det jag själv skjutit. När jag bjuder på mat blir det en hel del skogsfågel, sjöfågel och älg, fortsätter han.

Ett arv som förs vidare

Fisket, jakten och skickligheten som viltkock är något Matti Tuuri ser som det viktigaste arvet han fått från sin far. En djup kunskap som förts vidare från generation till generation – en kedja han själv varit noga med att inte bryta.

– Mina tre pojkar är vuxna nu, så det blir ofta viltkött när de kommer hem och hälsar på. Min fru uppskattar det också. Den äldsta sonen jagar inte, men han vistas mycket i naturen där han plockar svamp som han gärna använder när han lagar mat. En av de andra jagar lite och den andre lagar mycket mat, delvis professionellt, berättar han.

– Min yngsta son har gått skidskyttegymnasium och åker just nu mycket utförsåkning. Helst off pist i utländska bergstrakter. Mellansonen är militärjägare i Karlsborg och har vunnit guld i orienteringsskytte. Så arvet har gått vidare och det är kul tycker jag, avslutar Matti.