Ledare: Trött på snack om utrotning

Läste för en tid sedan en insändare i en dagstidning (tror jag genom åren läst otaliga med liknande innehåll och andemening), inte speciellt originell och framför allt mycket missvisande. Insändarskribenten som dessutom undertecknade med yrkestiteln gymnasielärare var negativt inställd till den svenska jägarkåren och stipulerade att de svenska rovdjursstammarna stod på randen till utrotning. Jägare var inte bara grymma, vi närdes av den bekräftelse rovdjurens troféer gav oss.

Egentligen orkar jag inte bry mig om denna typen av insändare. De faller i samma fack som Hem och Skola-insändarna som på 1980-talet med emfas alarmerade om hur hårdrocken var en envägsbiljett till fördärvet för ungdomarna.

Ser ljust ut för rovdjuren

Men så här i licensjakttid för vargen måste jag ändå gå i svaromål eller i alla fall peka på det torrt vetenskapliga faktumet att de svenska rovdjursstammarna mår bättre än på många decennier. För att sätta saker och ting i perspektiv.

1930 inventerades 130 björnar i Sverige, 2017 var antalet 2 877. Järvstammen uppskattades på 1960-talet till ett hundratal individer, 2021 beräknades det finnas drygt 1000 järvar (äldre än ett år) i Sverige. 1998/99 inventerades sex familjegrupper med varg i Sverige, 2021/22 inventerades 55 familjegrupper. Senaste inventeringsresultatet av lodjurspopulationen gör gällande att det nu finns cirka 246,5 familjegrupper i Sverige. Stammen har hållit sig relativt stabil de senaste 20 åren. 2002/03 registrerades 231 familjegrupper.

Vad jag vill ha sagt med detta är bara att vi kanske ska vara lite försiktiga med att hala upp utrotningskortet ur bröstfickan och börja gapa och skrika. Vi har järvar långt ner i Dalarnas och Värmlands skogslandskap. Björnstammen är i många län på rekordnivåer. Lodjuren etablerar sig i nygamla områden hela vägen ner till sydkusten, likaså vargen som ynglat av sig i vårt allra sydligaste län.

Sluta ljug och överdriv

Med andra ord blir det lite konstigt när gymnasieläraren målar upp en bild som kanske hade stämt överens med verkligheten under 1900-talets första halva, men absolut inte idag.

Att jägare på många håll i landet tycker att de växande rovdjursstammarna är problematiska och rent av ett hot mot jakten som man känner den, är en helt annan sak. Men att tycka är som tur är inte olagligt. Även om miljöåklagaren verkade vilja fälla den kände skogsindustriledaren för just detta.

Nu lyckades inte detta uppsåt men skadan är på sätt och vis redan skedd, och då är inte de veckor industriledaren fick sitta i häktet iklädd grön fångdräkt, och serverad cowboysoppa medräknat. En negativ syn på rovdjuren är helt enkelt skäl nog för vissa att smutskasta jägarkåren och skriva spaltmeter om hur vi ödelägger ekosystemen.

Kör hårt

Jag lyckönskar alla jägare som runt omkring i Mellansverige kommer ägna möda och tid åt spårning, ringningsarbete och lapptyg, alla de hundförare som släpper sina stövare i vargspåren, och alla de skyttar som tyst och stilla kommer sitta på pass i kylan och vänta på rätt läge.

Vi jägare är mycket bra på att förvalta våra viltstammar i Sverige, inte minst de stora rovdjuren. Vi får hoppas att insändarens idéer om utrotning stannar på insändarsidan och inte ges utrymme i klassrummet. Ungar läser ändå inte papperstidningar nu för tiden.

Per Jonson

Chefredaktör Jaktmarker och Fiskevatten