Måste jakten försvaras

Brukar du hålla tyst om att du är jägare? Tvingas du försvara ditt intresse för bössor, hundar och klingande drev?

En nyligen genomförd Sifoundersökning säger att var tionde svensk har intressen som han eller hon undviker att tala om. Och var tredje tycker sig vara tvungen att försvara sina fritidsintressen. Undersökningen visar att jakten är en av de sysselsättningar som väcker anstöt hos många och som måste försvaras.

Kan man verkligen lita på detta? Är det inte så att förståelsen för jägare och jakt skiftar mycket? Viktiga faktorer när acceptansen för jakt bedöms är till exempel i vilka kretsar du umgås och var i landet du bor.

Om du rör dig i vissa kretsar i Stockholm där en massa muppar som tror sig värna miljön har trängt ihop sig – så stämmer det nog att du som jägare blir ifrågasatt, att du måste försvara din sysselsättning. Och då är det förstås lätt gjort att man kniper käft i stället för att för hundrade gången ta diskussionen.

Var själv en gång bjuden på fint kalas nere i de urbaniserade delarna av landet, där det på tavlan med bordsplaceringen fanns en kort presentation av samtliga gäster. Naturligtvis ett bra sätt att få lite info om den man hamnar bredvid under middagen. Om mig hade jag föreslagit att det skulle stå ”Jägare som skjutit bortemot 100 älgar”. Men nej, nej. Så kunde jag inte framställas. I stället ändrades min presentationstext till ”Gillar att köra bil fort och har en jämthund som bästa kompis”. Sannerligen en viss skillnad. Men denna ändring behövdes för att rädda mig undan en massa upprörda diskussioner vid konjaken frampå nattkröken, enligt värdparet. Nu kom jag ändå inte undan helt, men den nya formuleringen kanske lindrade …

I skogstrakterna där jag vanligtvis håller hus finns knappast en enda människa som tycker att det är något konstigt eller stötande med jakt. Här skyltar vi gärna och helt öppet med att vi gillar att dra i väg till skogen och gärna fäller ett vilt. Så har det alltid varit.

I min ungdom hade vi häruppe i skogen alltid en jaktkniv hängande i bältet. Den fanns med överallt, till och med när vi åkte ner till tätorten för att proviantera falukorv och snus. Kniven var förstås ett arbets-redskap, men den signalerade också att vi var jägare. Och ingen tog illa upp, eller ens brydde sig.

Den orange fleecejackan var ett annat attribut som meddelade att ”här kommer en jägare”. Jackan bars med stolthet såväl vinter som sommar. Den blev så starkt förknippad med våra skogsbygder att den till och med belönades med ett eget namn. Det var Jaktmarker & Fiske-vattens legendariska redaktionschef Karl-Evert Englund som i spalterna döpte den till Torsby-fracken. Ett namn som sedan hängde med.

I dag är jägarsignalerna lite mer förfinade – men de finns: den rutiga kepsen med det rätta stuket, den lilla diskreta dekalen på den fyrhjulsdrivna suven, jakttidningen strategiskt placerad på soff-bordet, den rutiga skjortan under den vadderade skyttevästen …

Så visst beror det mycket på var och hur opinionsinstituten ställer sina frågor. Därför tycker jag att vi tar den här undersökningen med en stor nypa salt. Vi behöver inte huttla med att vi är jägare, jakt är en sympatisk och faktiskt kultiverad sysselsättning!

TILL SIST: Jag har ju i den här krönikan några gånger beskrivit mina våndor inför beslutet att skaffa en ny älghundsvalp. Skulle jag verkligen våga satsa på nytt i marker där vargbesök tillhör var-dagen? En mycket svår fråga, men nu är svaret klart. Det blev en gråhund. Var nere hos uppfödaren Tommy Blom för ett tag sedan och kollade in tik och valpkull. En synnerligen angenäm upplevelse. En lugn, trevlig, välmeriterad tik och en jämn, fin kull.

Nu väntar vi bara på datum för leverans så att korgen under skrivbordet äntligen blir ”bebodd” igen.