Molle briljerar i harskogen

Anders Ydergren är för de flesta stövarjägare i Västsverige en välbekant profil. Genom åren har han dömt åtskilliga hundar på jaktprov och sedan 2019 är han ordförande i Västergötlands Stövarklubb. Men det är i skogen, med egna stövare Anders trivs bäst så klart. I dag är det Molles tur att demonstrera hur harjakt efter skolboken ska gå till.

Den gamla mercedeskombin åkte från Kållandsö i riktning mot Dalsland. Där uppe fanns en stövargubbe som hade brunsvarta hundar med papper. I baksätet på mercan satt Anders. Nog för att han redan som parvel jagat med stövare hemma i skärgården, men nu skulle den första renrasiga hunden, med stamtavla hämtas hem. Bakom ratten satt pappa och körde.

Väl framme i Dalsland gjordes affären upp. Stövaren som var fem-sex månader gammal hoppade in i kofferten och resan hem påbörjades. Hela vägen ner till Vänersborg försökte hunden gräva sig ut ur bilen och Anders satt och tittade på och undrade i sitt stilla sinne hur detta skulle sluta.

Hans far svängde in vid korvkiosken i Lilla Paris centrum och införskaffade en kokt korv med mos. Stövaren försåg sig girigt, krullade därefter ihop sig och sov sen hela vägen hem till Kållands ö.

– Tiden går. Det är femtio år sen detta hände, men jag minns det som igår. Det har allt blivit några stövare sedan dess, säger Anders som slagit sig ner på sin läderklädda stolryggsäck i vägkanten.

Ett sista försök

Som sig bör sliter och drar diverse jaktlag i Anders och hans hundar vid säsong. Intresset för harjakten är annars relativt obefintlig i jaktlagen. Men när drevjaktsäsongen är slut förväntar de sig att han ska komma och låta stövlarna sätta fart på fältharar.

– Man börjar bli van, men det är roligt att de vill jaga med stövare i alla fall någon gång per år.

Februari 2020 är så långt ifrån en traditionell vintermånad man kan komma. Dagarna med minusgrader kan räknas på en hand och nederbörden har varit minst sagt ymniga. Här i Skaraborgs odlingslandskap påminner gärdena med höstvete mest om risfält. Alla diken flödar över och marken är så mättad av vatten att något annat än stövlar på fötterna är otänkbart.

Drevjakten häromdagen slutade också ute i leran. Molle eller Pelkens Santo som Anders sexåriga finskstövare heter, såg ut som en gyttjebrottare när han kopplades upp. Då hade han ändå lyckats driva haren över både plöjda fält och höstsådd ett par varv.

– Han klarade det när han hade tryck på drevet, men den sista gången haren åter valde de öppna fälten så låg han för långt efter. Det fanns helt enkelt ingen vittring kvar i leran och vattnet, säger Anders samtidigt som han konstaterar att Molle nu har slag.

Svansen har börjat gå. Molle är tyst som en bra harhund ska vara under slagarbetet. Men svansen far från sida till sida med hög intensitet. Det är intressant att visuellt se hur han på ett strukturerat sett plockar isär löporna från harens nattraj och avfärdar dem en efter en.

Förväntat upptag

Det är roligt att jaga med en erfaren jägare och erfaren hund.

– Den här haren hittar han, säger Anders självsäkert och minuten senare har Molle hittat utspåret, gått in i en plantering och tagit upp.

Ett förhållandevis grovt skall, men med fin nyansering ekar i den stilla och i dag, för en gång skull klara och kalla gryningen.

– Nu får vi ta en kopp kaffe, även om jag förstår att meningen är att vi ska skjuta ihjäl den här haren? Säger Anders och tar fram en termos.

Det där med jaga med klockan är en diskussion som stövarjägare måste reflektera över, enligt Anders. Han erkänner att han själv gillar att lyssna på drevet, men säger också att det inte får bli ett självändamål.

– Vi är jägare och vi jagar. Då ska haren dö. Det är inte bra när stövarjägare stolt berättar på sociala medier att deras hundar drivit i många timmar och intentionen aldrig varit att skjuta haren.

Molle har tystnat och en snabb blick på pejlen indikerar på att hunden fått tappt på en asfaltsväg.

– Typiskt. Vi drar dit och kopplar honom och släpper på nytt. Den haren lär vilja gå där ute på stora vägen. Det var väl förresten där din hund fick tappt när jag dömde den för ett par år sedan?

Snabb upptagare

Molle kopplas. Trots hög jaktlust och envishet är han lättförd och samarbetsvillig. Med andra ord en dröm för en stövarjägare som oftast får kompromissa med hundens olika egenskaper.

Att Molle är duktig råder det inga tvivel om. Men som en slags fjäder i hatten vittnar också provmeriterna om vad det är för hund Anders just nu har i kopplet. Av hunden förstapris på hare har alla egenskapspoäng över 60. Det är bra, riktigt bra!

Vi kör längre in i skogen till ett nytt område och Anders släpper Molle igen. Vi kliver upp på en bergknalle intill en ungskog och Molle lommar i väg. Han ser inte ut att ha speciellt bråttom och jag tittar på klockan som närmar sig tio. Ett snabbt upptag hade varit uppskattat.

Tanken har knappt hunnit formuleras innan Molles drevskall åter drar igång. Haren satt bara ett femtiotal meter ifrån oss. Vi knallar ner till första bästa skogsväg och ställer oss på pass.

– Om det är någon egenskap hos Molle jag gillar extra mycket så är det hans upptagsförmåga. Man kan lita på honom. Men jag gillar inte att skriva upp mina egna hundar. Som domare är jag alltid hårdast mot dessa. Min sambo brukar säga att det är tur jag inte får döma dem.

Praktläge på fiendeland

Eftersom harar kan vara trixiga måste en harhund kunna hålla i drevet. Det finns med andra ord en förklaring till att det krävs 120 minuter för ett förstapris. Det är också en rimlig tid för att som jägare lyckas ta sig i pass och komma till avslut.

Molles drev ångar på med långa fina drevrepriser. Grusvägarna i dag har nu hunnit tinat lite efter nattfrosten och vittringsförhållandena är bra. Dessvärre går drevet mestadels på fiendeland.

Vi ser på pejlen att vi har att göra med en vägspringare av rang, som gärna dubblerar för att lura Molle.

Medan vi ändå står och väntar passar jag på att ladda ner fastighetskartan över området och konstaterar då att jaktmarken visst fortsätter bortanför fiendelandet. Vi tågar dit och ställer oss på pass.

Knappt två timmar från upptaget får vi syn på haren när den kommer springandes över ett stort gärde. Den tar sedan vägen mot oss. Vi står i princip på rågången och får lyfta på hatten när haren tvärnitar 30 meter ifrån oss inne på grannmarken.

– Den hade kunnat vara död nu, säger Anders. Det är bara att hålla tummarna för att vi får en andra chans.

Förstaprisdrev med avslut

Fältharen verkar inte ha någon större lust att trycka. I stället förflyttar den sig hela tiden och nu har buktområdet förskjutits. Anders har placerat sig i en ny korsning mellan en liten grusväg och en kostig som kommer ner från skogen.

– Jag tror den haren har fått nog och nu drar på långskjuts.

På pejlen ser vi hur Molle driver upp på en grusväg omkring en kilometer ifrån oss. Den följer han med bra tryck i skallet hela vägen ut till en större asfaltsväg för att där vända tillbaka hela vägen. Det är nästan så man kunde tro att hund och hare måste ha mötts nånstans på mitten.

Det har gått ytterligare någon timme innan Anders plötsligt viskar.

– Där kommer den!

Runt kröken 50 meter framför oss kommer så haren skuttande. Molle jobbar på en tappt sen tio minuter, nära 800 meter bort. Vi är med andra ord inte alls förberedda på haren.

Halvautomaten lyfts till kinden, skottet går och haren blir kvar på vägen 30 meter bort. Det ska dröja en bra stund innan Molle till slut kommer fram till haren. Han luktar lite lojt på den svalnande kroppen innan han travar vidare.

– Bytesmedveten är han knappast.

Tid för kokkaffe

Den vanligaste formen av harjakt börjar som regel med en rejäl brasa och kaffekokning. I dag avslutar vi med den. Eftersom målsättningen hela tiden har varit att skjuta haren har förflyttningar gjort att lägerelden fått stå tillbaka.

– Det är ändå lite lustigt. I dag har vi inte haft tid eller tålamod att tända brasan och ändå tog det styvt 120 drevminuter innan vi fick dö på haren. Vi kunde lika gärna tänt brasan direkt.

Anders fyller sin träkåsa med nykokt kaffe och surplar i sig en slurk.

Den som inte förstår trivselfaktorn i harjakten en sån här dag har mycket att lära.